Inte som alla andra
Idag när jag tog den första morgonsippen av mitt färskmalda kaffe, så kände jag: det här kommer att bli en bra dag. Jag ska fånga den.
På väg till skolan såg jag en hemlös man sitta, frysandes i ett gatuhörn och be om en krona. EN krona. Stackars man. Jag tycker så synd om sånna som är olyckligt lottade, men jag gav honom ändå inga pengar, tyckte bara att alla ska veta vilken bra personlighet jag har. Utanför systemet satt han. Inlindad i en filt. Han var rädd. Ändå såg jag en skymt av hopp i hans djupa ögon. Men som jag gick förbi kunde jag se att hoppet försvann och kvar var endast tomhet.
Jag struntade i morgonlektionen och gick till ett fik och tog mig en frappuccino, eller ja egentligen två, men man vaskar ju den ena. Och nu sitter jag här fortfarande, med en halvfull (inte halvtom, jag är optimist) frap och inväntar fångsten av dagen.
Carpe Diem mina läsare. xx
På väg till skolan såg jag en hemlös man sitta, frysandes i ett gatuhörn och be om en krona. EN krona. Stackars man. Jag tycker så synd om sånna som är olyckligt lottade, men jag gav honom ändå inga pengar, tyckte bara att alla ska veta vilken bra personlighet jag har. Utanför systemet satt han. Inlindad i en filt. Han var rädd. Ändå såg jag en skymt av hopp i hans djupa ögon. Men som jag gick förbi kunde jag se att hoppet försvann och kvar var endast tomhet.
Jag struntade i morgonlektionen och gick till ett fik och tog mig en frappuccino, eller ja egentligen två, men man vaskar ju den ena. Och nu sitter jag här fortfarande, med en halvfull (inte halvtom, jag är optimist) frap och inväntar fångsten av dagen.
Carpe Diem mina läsare. xx
Kommentarer
Trackback
